Jag har länge fått brottats med sjukvården för att få diagnoser på tre områden. Dels för magen, där jag har IBS/Colon, dels på psykiatrin och så inte minst värksidan. Jag tror inte läkarna tänker på hur mycket det egentligen innebär att få en diagnos. När jag för något år sedan fick träffa en läkare på vuxenpsyk i stan så frågade han varför jag så gärna ville ha en diagnos, varför ville jag sätta en stämpel på att jag är sjuk. Men vaddå, jag är ju sjuk både med och utan stämpel.
Om jag bara tar värksidan som exempel. Har ju dragits med mina ryggbesvär i 17 år, sprungit hos läkare, sjukgymnaster och en reumatolog. Jag har fått en massa tillfälliga diagnoser som foglossning, ryggskott, för lite muskler, överansträngd och framför allt hypokondri. Den privata reumatologen som jag gick till misstänkte "ryggreumatism", men tyvärr, misstankar kommer man inte så långt med. Efter kontakt med reumatologin i Sunderbyn så fick jag ännu en misstanke, Spondartrit, det är detsamma som "ryggreumatism", men fortfarande bara misstanke.
En diagnos skulle innebära:
* Rätt medicinering
* Hjälp att sätta upp ett behandlingsprogram
* Träningshjälp
* Remiss till smärtrehab
* Remiss till Garnis
* Prata med andra med den diagnosen och utbyta erfarenheter och få tips
* Hjälp att anpassa hemmet så det passar mig
* Möjlighet att söka bidrag och fondmedel
Det här är tre saker jag skulle söka medel till.
Massagebadkar med ångbastu och ångdusch.
En bra massagefotölj.
Lördagsgodis
3 månader sedan
1 kommentar:
världens bästa Jonna, jag hoppas det rullar på ordentligt för dig snart så du får rätt behandling... fy fan för att ha massa olika problem sådär som om inte EN sak skulle räcka, klart som fan man blir kallad hypokondriker eller får höra att "det sitter i huvudet"... jävla sjuka sjukvård :P
Skicka en kommentar